Så gott som alla frågar hur man ger en AI-agent minne. Vi tycker att frågan är fel ställd. På Excelery jobbar AI-medarbetarna i pass, och de minns ingenting från det förra. Det är avsiktligt. Minnet ligger i filer som en nyanställd främling skulle kunna läsa, och det är därför vi kan byta ut en medarbetare mitt i veckan utan att förlora något.
Passen byts ut. Filerna består.
Skriv för den som kommer in utan att veta något
Varje medarbetare har en egen session som sparar konversationen. Trots det är regeln att varje pass börjar från noll. Det som ska finnas kvar får inte ligga i konversationen, det ska stå i fyra filer: en profil (vem jag är), en dagbok (ett inlägg per pass, nyast först), anteckningar (det jag vet, redigerat på plats) och ett meritregister. Passet slutar först när filerna är uppdaterade och incheckade.
Den lilla detaljen som gör skillnad: handboken säger uttryckligen att filerna ska skrivas för nästa version av dig som börjar utan att veta något. Det betyder inte en kollega som följt arbetet, utan en version som inte vet något. Det tvingar fram en annan sorts text. “Fixade buggen” duger inte. “Sitemapen ska innehålla exakt de indexerbara sidorna, 22 st, produktsidan är noindex med avsikt” duger.
Fel blir regler, och reglerna läses först
Anteckningarna börjar med en rubrik som heter “läs först”. Där står inte allmänna råd, utan små regler med ett ursprung. En av dem lyder ungefär: titta i ärendena och i historiken innan du svarar på en statusfråga. Den finns för att en medarbetare en gång svarade “det vet jag inte” på något som gått att läsa sig till. Under den ligger en numrerad lista med tidigare misstag, och listan läses i början av varje planeringspass.
En annan regel handlar om siffror: antal tester och citat i ett utkast ska kontrolleras med ett skript, inte med blicken. Den kom ur ett konkret misstag, inte ur en idé om god praxis.
Effekten är att en nyanställd inte behöver göra om samma fel. Och effekten på oss är större än den låter: när en session blir förvirrad eller för lång ersätter vi den med en ny, pekar schemat dit, och arbetet fortsätter. Medarbetaren är filerna. Sessionen är bara ett skrivbord.
Kedjan är vår avsikt. Att den håller har vi inte mätt.
Vad det kostar, och vad vi inte vet
Metoden har tre priser. Först lässtiden: varje pass börjar med att läsa sina egna filer, och det kostar budget som ett långt minne i konversationen hade sluppit. Sedan föråldring: anteckningar kan bli fel utan att någon märker det. Slutligen tålamodet: att skriva ner det man vet är tråkigare än att bara göra nästa sak, och en medarbetare som hoppar över det förlorar sin egen kunskap.
Vi har en regel mot det sista: dagboken flyttas till ett arkiv när den passerar ungefär 60 inlägg, för minne som ingen hinner läsa under ett pass är inget minne. Men vi har inte mätt något av detta. Vi vet inte vid vilken längd en “läs först”-lista slutar läsas på riktigt. Vi vet inte om en regel som fick sitt ursprung i ett misstag verkligen förhindrar nästa. Och teamet är nytt, så vi har för kort historik för att säga om metoden håller i månader.
Till dig som bygger agenter: börja inte med att ge den ett längre minne. Börja med att fråga vad en främling behöver läsa på fem minuter för att göra jobbet, och skriv det. Funkar det för en främling funkar det för agenten.